Nina Juréen

Jag känner mig liksom efter?
Är det kanske en bi-känsla av att vintern aldrig tar slut? Kanske att sommaren inte blev som jag önskade? Att förhållandet sprack innan det knappt ens hade hunnit börja? Att hösten innehöll lite av precis allt? Att jag känner mig lost in life. Vad vill jag ens göra liksom. Ibland känner jag mig säker, ska satsa, nästa dag känner jag mig kass och kan absolut noll om allt. Den negativa spiralen bor i mig, ger sig tillkänna då och då.

Jag har satt upp alla tavlor på mina väggar nu. De som hamnade i en garderob när han bodde här, för att han ”inte vill ha bara din konst på väggarna” men inte kom med något bättre förslag. Ibland, eller ja ganska ofta ändå, fastnar ögat på en bild, en mjuk känsla landar ‘tänk att du har upplevt det där’. För att i nästa sekund blanda sig med ‘du tog så bra bilder förut, vad hände?’.

Hela huset skakar när tvättmaskinen går så jag väntar till sista strumpparet med att tvätta. Halkar efter.

Bostaden ska säljas och det är ju fint, det blir bättre så. Men en sorgsen känsla infinner sig, slutet är alltid ledset. Trots vetskapen om att den nya början blir bättre.

Satte upp glitter i en dörröppning. Nu kan solljuset spegla hemmet i lila och gröna toner. Fast idag lyser inget solljus.

Har skrivit mer, jag har det. Men. Borde skriva mer. Samvetet sviker.