Nina Juréen

Krokuserna växer utanför mitt fönster, och sådana där röda som ser ut som höstlöv fast det börjar bli vår. Grenarna är kala men vädret pendlar mellan iskallt och t-shirtväder. Börjar hoppas på att det vänder nu. Att det blir lättare att gå utanför dörren, att inte mötas av storm. Jag har varit glad att vara tillbaka i vintern, men den börjar bli lite långt gången nu och det kan gärna få slå om till vår.

Skolan rullar på i vad som känns som 180. Förbereder inför slututställningen, mina porträtt. Det som är så himla roligt, men alla är inte ens tagna än. På natten drömmer jag om att jag springer eller behöver sätta rätt färgburk i rätt hög, äter middagar på restauranger som är alldeles för dyra, fyller i enkäter i milslånga köer på flygplatser, vinkar till folk som skakar på huvudet till svar. Kanske är det svaret på att det är för stressigt för tillfället. Att jag är så bra att ta på mig för mycket saker att göra. Min lista blir längre och längre, en liten sak till tar inte så stor plats, den hinner jag med. Tog en stressfri dag i veckan och slappnade av helt både förra helgen och den här. Jag tror att det är stress som äter mig, men det är bara 3 veckor till vernissage och min lista måste betas av.

Krokusarna fortsätter växa utanför mitt fönster, kommer med lovord om att våren är påväg och ljuset planterar glädje inuti min kropp. Snart är vi i mål. Lite kvar bara, kämpa på.